Shop More Submit  Join Login
×

:iconflamecurry: More from FlameCurry


More from deviantART



Details

Submitted on
January 3, 2013
File Size
16.9 KB
Link
Thumb

Stats

Views
428
Favourites
4 (who?)
Comments
22
×


I värjans skugga: Kapitel 1

"Fel rum... Igen..." Katarina suckade när hon öppnade dörren till ett av rummen och insåg att här inne fanns inte det hon sökte. Trots att hon arbetat på slottet i snart ett år så hade hon fortfarande bekymmer av att hitta rätt. Och att fråga någon av de andra tjänarna var inte lönt, eftersom de sällan pratade med varandra mer än nödvändigt. Hon förstod knappt varför, men hon antog att de andra var rädda för att säga något fel och som kunde få dem straffade. Hon stängde dörren och fortsatte mot nästa dörr på andra våningen.  Den 19 åriga kvinnan tryckte ner handtaget och dörren gled upp. Lukten av damm stack i näsan och hon visste att hon hittat rätt. Hon kisade med ögonen och viftade bort det värsta dammet framför sig medan hon sökte med blicken efter föremålet hon fått order om att hämta. Blicken stannade på något stort och runt och när hon vant sig vid det lilla ljus som sipprade in genom fönstret log hon och gick fram för att lyfta upp den stora grytan. När hon hade den i famnen skyndade hon sig ut, stängde dörren med armbågen och fortsatte nedför trappan med stegen styrda mot köket. Dörren stod på vid gavel och hon antog att någon redan var där inne.  Med viss möda lyckades hon ställa den tunga grytan på bordet. Den var rejält smutsig men det var tack och lov inte hennes uppgift att rengöra den. Hon borstade bort det värsta dammet på sitt förkläde innan hon försvann ut från köket. Ljudet av steg fick henne att höja blicken. Kokerskan Magdalena kom gående med raska steg emot henne med en hög rena lakan i famnen. Hon tryckte dem i famnen på Katarina som nätt och jämt kunde undvika att de gled ur hennes grepp och ned på golvet.

"Ta de här till herr Von Dys kammare och byt ut dem mot de gamla. Passa på att vädra lite också, det luktar så förfärligt unket och instängt där inne.... Sopa kan du göra med om så behövs... När jag tänker efter så kan damma med....  Äsch, gör en storstädning, det har inte gjorts sedan det här slottet byggdes!" Med de orden vände hon på klacken och försvann in i köket. Den unga kvinnan såg efter henne och log för sig själv. Nog för att den äldre pigan kunde vara väldigt barsk mot både henne och de andra tjänarna, men hon hade ett gott hjärta och tillät ingen orättvisa i hennes närhet. De var de enda kvinnliga tjänarna på slottet, resten var män. Hon hade svårt att avgöra hur många de var eftersom hon aldrig lyckats bekanta sig ordentlig med dem, och därför visste hon knappt vad de hette.

Katarina började gå mot trappan och fick lyfta kjolen med ena handen medan hon klämde lakanen under armen. Hon fick anstränga sig för att hon inte skulle tappa dem, men till slut lyckades hon ta sig uppför alla trappstegen och befann sig nu på andra våningen.  Hon gissade att den fjärde dörren till vänster var hans sovrum, och fick rätt på första försöket när hon klev in i kammaren. Det var så längesen hon varit inne i rummet att hon nästan glömt hur det såg ut. Och hon hade även glömt hur det luktade.
"Åh fy....." Hon satte armen för näsan, slängde ner lakanen på sängen och öppnade snabbt fönstret. Katarina var tacksam för den friska luften, och snart skulle den värsta lukten försvinna.  Rummet skulle knappast städa sig själv, så hon tog sopborsten som stod lutad mot kaminen och började sopa medan hon tänkte.

Det viskades i slottets hallar om att greven blivit besatt av alkemi och höll på att mista förståndet. Att hans bleka hår stod åt alla håll och att han sällan brydde sig om att få det kammat fick honom att se om möjligt ännu galnare ut.  Nog för att Katarina ofta höll med om att slottsherren var en udda karaktär, men hon kunde ändå inte låta bli att ibland fundera över hur han egentligen mådde. De gånger hon mött honom då han gått förbi och deras blickar mötts hade hon för det mesta skådat förakt och ilska. Herr Von Dy var ofta på dåligt humör, och då han inte var allmänt oförskämd mot sin omgivning önskade han att bli lämnad ifred. Så för allas bästa höll de sig borta ifrån honom så gott det gick. Ibland hade hon tyckt sig skymta en skugga av sorg i hans ögon, men det var nog bara inbillning.  Men.... Kanske var han en olycklig själ trots allt. Att han fräste åt alla gjorde knappast att han hade många vänner. Den enda hon möjligtvis kunde komma på var herr Löwengrip som var på besök då och då. Och honom hade hon aldrig ont åt eftersom han alltid hälsade artigt på henne när han befann sig på slottet.  Vad som kunde tänkas diskuteras mellan honom och slottsherren var hon väldigt nyfiken på, men hon kunde naturligtvis aldrig dela sina tankar med någon av de andra som arbetade på Greveholm. Det passade sig inte, och dessutom kanske de skulle tro att hon var förälskad i honom. Och det var hon då rakt inte...

Hon sopade klart golvet och började sedan byta ut lakan och andra textiler som behövdes tvättas. Tiden glömdes bort och hon fortsatte att göra rent på diverse ställen i kammaren. När hon kastade en blick mot det stora fönstret upptäckte hon att det redan blivit mörkt ute. Vintern och dess bitande kyla hade inte väntat en dag för sent, det var bara en tidsfråga innan snön skulle falla. Katarina rös när hon tänkte på de stackars människor som skulle behöva bege sig ut i den mörka kvällen och genom skogen... Hoppas vargarna höll sig långt borta. Det slog henne sedan att slottsherren avskydde att tillbringa en längre stund i ett kallt rum, så hon satte genast igång att ordna en eld i den lilla kakelugnen. Efter mycket möda hade det lyckats bli riktigt varmt i kammaren och hon hoppades att det inte skulle hinna slockna innan greven skulle sova. Hon blev sittande framför ugnen och tittade på de dansande lågorna medan värmen spred sig i hennes kropp. Hon njöt av att få vila sig en liten stund, men hon insåg att tiden rann iväg och hon reste sig varsamt upp med en suck. Eftersom elden inte räckte att ge tillräckligt med ljus i rummet använde hon en lång sticka för att tända ljusen vid fönstret för att se bättre.  

Hon torkade fönstret med en fuktig trasa och stirrade på sin spegelbild. Hon tyckte inte själv att hon var någon vidare skönhet, inte jämfört med alla andra i hennes ålder. Hon hade långt, ljusbrunt hår, en mager figur, gröna ögon och fräknar som liknade stänk av lera i ansiktet. Många hade sagt att hon påminde om en katt, och det var även därför hon blivit retad och fått smeknamnet "Katta". Hennes föräldrar verkade ibland tvivla på om hon någonsin skulle bli gift, och det var de inte ensamma om att undra. Vem skulle vilja ha henne i alla fall? Hon var inte märkvärdig på något sätt och hon hade inga speciella talanger. Hon suckade åter igen och sänkte blicken på fönsterbrädet. Hon fick plötsligt en känsla av att hon inte var ensam, och när hon höjde blicken och fick se grevens reflektion i glaset höll hon på att hoppa ur skinnet. Att hon lyckades behärska sig från att inte skrika rätt ut var i den stunden ett rent under. Hon hade varit så uppslukad av sina egna tankar att hon inte märkt att kommit in i rummet.

"Oj då, jag skrämde dig visst." Sa han med en tillgjord förvåning i hans röst som följdes av ett elakt leende mot henne. Katarina hade tappat trasan på golvet så hon böjde sig ner för att plocka upp den. På så sätt kunde han inte se hur hon rodnade.  Att göra bort sig inför slottsherren var det sista hon ville, men hon bet ihop och reste sig upp. Sedan fick hon syn på golvet och hur grevens stövlar lämnat mörka avtryck av smuts på träplankorna. Med en duns kastade han sin jacka i en hög bredvid skrivbordet, inte heller den var i renaste laget och det märktes på lukten att den inte blivit tvättad på vad som verkade vara en evighet. Katarina kände ett stygn av irritation. Och därmed var den städningen helt förgäves.... Men vad spelade det för roll? Hon var piga i slottet och det var hennes plikt att hålla slottet rent oavsett, hon ägde varken rätten till åsikt eller talan. Von Dy ignorerade henne när han lyfte upp en stor anteckningsbok och bläddrade igenom den medan han gick runt i rummet, antagligen tog han för givet att hon skulle lämna honom själv snarast. En liten tanke hade plötsligt kläckts. Kanske hon kunde bryta isen bara genom att visa lite vänlighet emot sin slottsherre? Hon ställde sig med ryggen emot honom och började vika ihop de smutsiga lakanen. Hon tog ett andetag och ställde frågan innan hon hunnit tänka sig för.


"Hur har er dag varit?" Greven stannade till och en obekväm tystnad uppstod, hon förbannade sig själv över valet av ord. Just då ville hon inget hellre än att sjunka genom golvet. Hon fick det ju för sjutton att låta som om de var gifta! Vad i all sin dar höll hon på med?! I ögonvrån såg hon hur han betraktade henne med smala ögon.

"Bra." Svarade han kort. Hon anade att han var en smula förvirrad över både att hon var kvar och frågan han fått, men han blev åtminstone inte rasande. Hon vågade för ett ögonblick andas normalt. Men det var bara en sekunds lugn före stormen.

"Säg mig Katarina..... " Hon stelnade till när han sa hennes namn. Han uttalade aldrig hennes namn.  En inre röst bak i huvudet skrek åt henne att lämna rummet nu innan det var för sent. Det kanske inte spelade någon roll om hon befann sig runt de andra tjänarna ifall hon ändå fick ta konsekvenserna för att hon gjort fel, men det hade i alla fall känts tryggare. Men hon stod som fastfrusen på fläcken. Sekunder gick, och det kändes som en oändlighet innan han fortsatte.
"Känner du dig besvärad av att vara i min närvaro?" Frågan var bestämd, och otålig. Besvärad var ett milt uttryck. Livrädd var en bättre beskrivning.
"Nej herrn." Svarade hon snabbt. Alldeles för snabbt för att det skulle låta trovärdigt. Han skulle aldrig gå på den uppenbara lögnen. Tystnaden tog över igen.  Sedan talade han, med en iskall ton i sin röst.
"Det tror jag inte på."
Hon hörde hur han gick till dörren, låste den och stoppade undan nyckeln, antagligen i fickan. Nu fanns det ingen återvändo alls.  Det fanns ingenstans att springa, hon var fångad som en råtta. Hon kände hans brännande blick i nacken då hennes händer nervöst slätade ut lakanen på sängen. Kinderna hettade igen och hon vågade då rakt inte vrida på huvudet för att möta hans blick. Hennes hjärta bultade något fruktansvärt och hon höll andan då det knarrande ljudet av golvplankorna ljöd när han sakta närmade sig henne bakifrån.

"Se på mig." Hon tog ett andetag och kände luften samlas i hennes lungor. Hans vilja var hennes lag, och hon var tvungen att lyda dem blint. Motvilligt lyfte hon händerna från sängen, stålsatte sig och vred sakta på hela kroppen tills hon stod framför honom. Hon fäste blicken mot hans bruna stövlar och kunde inte förmå sig att möta hans blick.
"Se på mig." Upprepade han, skarpare i tonen denna gång.  Det började sticka i hennes ögon och synen blev suddig när tårarna närmade sig. Hon blundade hårt, bad en tyst bön till gud att måtte han inte göra henne ont, innan hon sakta lyfte på huvudet. Hennes kropp hade börjat darra likt ett asplöv, och det blev inte bättre när hon kände hans händer på hennes axlar och höll henne i ett stadigt grepp. Sekunden innan deras ögon möttes ville hon inget hellre än att kasta sig ut genom dörren och aldrig mer se sig om.  Hon hade gjort fel. Han tänkte straffa henne, det var hon säker på. I samma ögonblick hon mötte hans blick kändes det som om hela världen höll andan.  Hennes gröna ögon stirrade in i hans djupt blåa, men.... Ju längre hon vågade stirra, ju mer insåg hon att de inte utstrålade ilska. Inte heller glädje eller sorg. Det var.... Något annat.

"Är du rädd för mig?"
Hon vaknade ur sin trans och blinkade förvirrat mot honom. Hon såg frågande på honom innan hon öppnade munnen. Men inget ord kom ut, halsen var alldeles torr av den rädsla hon nyss känt. Hon kände sig inte lika rädd nu, men illa till mods. Kinderna brände och hon hade väldigt svårt att hålla blicken fäst vid grevens.  Ett flin letade sig fram på hans läppar. Tyckte han att det var roande att se henne så nervös? Hon var inte säker. Hans vänstra hand förflyttade sig från hennes axel och gled sakta över hennes rygg innan den stannade under skulderbladen. Han lutade sitt ansikte närmare hennes med ett ännu bredare flin, Katarina förblev stirrandes och hennes mun var format som ett stelt streck.
"Så du är rädd för mig....."  Det var tydligt att det var rena underhållningen för honom att se henne snart spricka av nervositet. Hon vågade knappt andas och förblev tyst.
"Varför så förskräckt, tycker du verkligen jag är så farlig?"  Viskade han med samma breda flin. Hon skakade huvudet snabbt.  Greven skrattade högt åt hennes sätt att svara.
"J-jag är inte rädd... Jag bara respekterar herrn, det är allt." Stammade hon fram.  Skrattet avbröts direkt och hans flin bleknade samtidigt som han lutade sig ännu närmare.  Katarina önskade att hon aldrig öppnat munnen. Hade hon förargat honom så hade han all rätt att bestraffa henne. Hans blick tycktes genomborra henne och hon kände hur svag hon hennes kropp började bli. Vad som hände i nästa sekund chockade henne mer än ett slag i ansiktet.

"Lögn." Viskade han innan han slöt ögonen och tryckte sina läppar mot hennes. Hon stod som förstenad och hjärtat hoppade över ett slag. Han hade henne i ett järngrepp, inte så att det gjorde ont men det kändes på långa vägar att han inte hade några planer på att släppa henne. Utan att hon egentligen visste vad hon gjorde, blundade hon och besvarade honom. Under all denna tid på slottet hade hon förgäves intalat sig att han endast var slottsherre och hennes arbetsgivare, men detta var det slutliga beviset att hon bara haft fel. När hon kände hur greven bröt kyssen och förde ansiktet ifrån hennes öppnade hon ögonen. Hon vågade inte säga något utan förblev tyst.  Utan att hon tänkt på det hade hon fört upp händerna så de vilade mot hans bröstkorg.
"Det var väl det jag trodde....." Mumlade han.
Lurade hennes ögon henne, eller var det verkligen ett leende, ett äkta hjärtligt leende som han log? Hon vågade knappt tro det, men det verkade faktiskt som att han log. På riktigt. Chocken från kyssen, och  att se hennes herre le hindrade henne från att le tillbaka. Hennes ögon vandrade från hans läppar upp mot hans ögon. Och ögonen som såg ner på henne visade samma känsla som hans leende. Ändå fanns det något nytt i hans blick, och hon kunde inte sätta fingret på vad det var.

"Tror hon att jag är dum? Och blind?" Fortsatte han. Hon kände hans hand trycka hårdare mot hennes rygg och tvingade henne närmare greven. Hon visste precis vad han menade, men spelade ändå dum. Av någon anledning kändes det säkrare så.

"J-jag tror inte jag förstår?" Stammade hon fram, medveten om hur korkat det lät.

"Nonsens, det gör du visst." Han lutade sig fram och kysste henne en andra gång. Samtidigt lyfte han handen från hennes axel, lösgjorde håret som var uppsatt i en knut i hennes nacke och det långa håret föll ner. Tankarna surrade innanför skallen på henne. Var det verkligen äkta? Vågade hon verkligen lita på att det inte var en illusion? Trevande letade sig hennes handflata uppåt, tvekande stannade den vid hans käkben, ifall han misstyckte. Det verkade han inte göra och hon vågade försiktigt stryka hans kind. Han la armarna runt hennes midja och tryckte henne tätt till sig. Hon kastade en orolig blick mot dörren och undrade om någon annan funderade på vart hon höll hus. Tänk om kokerskan ville ha hjälp och letade efter henne.... Greven märkte att hon tittade på den låsta dörren. Armarna var som låsta runt henne och det var knappt så hon fick luft.

"Våga inte tänka tanken....."  Morrade han till henne med ansiktet mot hennes hals.  Det var ett halvhjärtat försök att låta som hans vanliga jag, men just då kunde han faktiskt inte skrämma henne. Det kändes som hon befann sig i käftarna på ett lejon, men att lejonet trots allt inte var så farlig som hon trott.... Hon tog ett beslut och glömde allt och alla runt henne. Nu var det bara hon och han, ingenting annat. Hon tog hans ansikte mellan sina händer och kysste honom igen.  När hon kände hans fingrar begrava sig i hennes hår, läpparna tätt intill hennes och hur desperat han krävde hennes närhet gick allt upp för henne:

Han var elak. Girig. Tillbakadragen. Galen.
Och fruktansvärt ensam.

"Stanna här...." Viskade han och tog ett andetag innan han fortsatte, med så låg röst att hon knappt kunde urskilja ordet, ännu mindre tro vad hon hörde.
" Snälla...." Den bedjande tonen stack henne i bröstet.  Hon tänkte inte lämna honom. Och nu var det inte längre på grund av att han var slottsherren. Utan att hon märkt något hade klänningen hon bar börjat glida av hennes axlar, detsamma gällde hans skjorta som suttit löst. Ingen av de både tänkte stoppa dem från att falla av. All rädsla var som bortblåst när deras blickar möttes ännu en gång.

"Jag lovar." Viskade hon tillbaka.
OBS! This fanfiction is written in swedish. Why? Because it's based on a swedish Tv-show that is not that wellknown outside Sweden. Yet. I will try to spread the Greveholm-magic! :D So for now, I will only post chapters in swedish. However, if I get enough with requests, the fanfic will be translated into English. But for now it will only be for the swedes ;)

---
Musik förslag: [link]
:iconreadplz:

Åh jösses, vart ska jag börja:iconfacepalmplz:..... Efter alldeles för mycket cola och Celine Dion blev jag klar såhär kvart i tre på morgonen, 3000 ord senare. Den sista halvtimmen satt jag bara och gapskrattade:XD:....

Men ärligt talat så slet jag hår över hur jag skulle ta mig till med just den här biten, huruvida det skulle funka mellan huvudpersonerna osv. Så jag hoppas att idén inte låter totalt långsökt.... Nåja, jag gjorde mitt bästa och förhoppningsvis blev det inte för mycket "Fifty shades of grey" i kapitlet ^^; eller att det lät som jag kletat in hela word i smör:roll:.... Även fast ni säkert kan räkna ut vart det hela ledde till:XD:....

Men ja. Om folket vill ge mig en käftsmäll ifall jag råkade ändra Grevens personlighet till något som kan liknas till en Mary Sue- fanfic så kan jag försvara mig med att han knappast kommer förbli så. Mer säger jag inte :P

Men precis som prologen är ni varmt välkomna att säga vad ni tyckte om första kapitlet. Kritik uppskattas enormt (Stort tack till :iconmyrling: för senast:heart:) Om ni undrar något så är det bara att fråga!

Otherwise, enjoy~
(Tack och gonatt, nu ska jag sova.)

Julius Von Dy/"Greven"(c)Dan Dan Zethraeus
Katarina Eriksdotter, story(c)Michelle "FlameCurry" Rudolfsson -12

Använd inte utan min skrivna tillåtelse.
Add a Comment:
 

The Artist has requested Critique on this Artwork

Please sign up or login to post a critique.

:iconmotoneko:
MotoNeko Featured By Owner Jan 4, 2013
oh... my... gosh! 0.0
Reply
:iconflamecurry:
FlameCurry Featured By Owner Jan 5, 2013
Hehe, was it that bad? :XD:
Reply
:iconmotoneko:
MotoNeko Featured By Owner Jan 5, 2013
no, im just shocked mr.terror got a girl 0.0"
Reply
:iconflamecurry:
FlameCurry Featured By Owner Jan 5, 2013
"Mr. Terror":heart:
Heh, yeah^^
Reply
:iconmotoneko:
MotoNeko Featured By Owner Jan 5, 2013
yea XD
Reply
:iconflamecurry:
FlameCurry Featured By Owner Jan 5, 2013
But Jean won't come to life by himself, so yeah X'D......
Reply
:iconmotoneko:
MotoNeko Featured By Owner Jan 5, 2013
im just surprised he got someone as nice as her ó.0
Reply
:iconflamecurry:
FlameCurry Featured By Owner Jan 5, 2013
*She likes him I mean D'x
Reply
(1 Reply)
:iconflamecurry:
FlameCurry Featured By Owner Jan 5, 2013
Well, for the moment he is more using her since he knows she likes her. Katarina sort of believes that everyone has some good in them. And that's pretty much why she fell for him, oddly enough. Love is reeeeeaaaaaally weird sometimes :roll:
However, it might change. Who knows ;)
Reply
(1 Reply)
:icontjihopp:
Tjihopp Featured By Owner Jan 4, 2013  Hobbyist General Artist
När det gäller franskan så var det populärt bland adeln i sverige på 1700-talet, och det var ju under det århundradet Jean växte upp (i första julkalendern får man ju t ex veta att han dog i slutet på 1700). Att han använder sig av franska då och då är nog ändå ganska tidstypiskt, och han bodde ju trots allt på ett slott, så franskan var nog närvarande från många olika håll, allt från böcker till personer i omgivningen. Så det är ju alltid en grund om du känner att det andra du kommit på var lite osäkert. :)
Reply
Add a Comment: