Shop More Submit  Join Login
×

:iconflamecurry: More from FlameCurry


More from deviantART



Details

Submitted on
January 7, 2013
File Size
16.1 KB
Link
Thumb

Stats

Views
266
Favourites
3 (who?)
Comments
9
×


I värjans skugga: Kapitel 2

Ingen kunde rå på den bitande kyla som smugit sig innanför slottets väggar. Det spelade ingen roll hur mycket tjänarna slet med att försöka hålla Greveholm någorlunda varmt, det var aldrig tillräckligt.
"Om vi så eldade tills vi kunde utmana självaste helvetet med hettan så skulle det ändå inte duga åt hans nåd." Muttrade en av tjänarna till sin kollega när de bar in famnen full av ved. Ingen av de arbetande hade en lugn stund där de sprang kors och tvärs med varandra för att hålla kölden borta. En lätt oro låg i luften då de flesta förväntade sig att slottsherren skulle rusa ner och skälla ut dem om det inte var tillräckligt varmt. Å andra sidan hade han hållit sig förvånansvärt lugn den senaste tiden. Någon hade undrat ifall han kanske var sjuk och att man borde tillkalla läkare, men de andra tjänarna hade ylat nej i kör. Men nog verkade det lite konstigt att han inte varit lika tvär som annars, och ingen förstod varför. Utom en.

Uppe på övervåningen i sin kammare satt greven vid sitt skrivbord. En trave böcker stod staplade bredvid honom och han var i full färd att anteckna ur en bok som handlade om mineraler. Det lilla ljus som stod som den enda belysningen i rummet räckte nätt och jämt, men han var för trött för att bry sig om att tända fler. Kallt var det också. Jackan som hängde över hans axlar var inget vidare skydd mot kylan.
"Att det ska vara så svårt.... " Muttrade han. Hans anteckningar gjorde honom inte klokare där han skrev och irritationen växte. När han var på väg att kasta boken i väggen hördes en försiktig knackning på dörren.
"Kom in." Sa han och placerade boken tillbaka på bordet. Ingen klev in och greven såg rött.
"KOM IN!" Röt han. Hade han blivit störd för ingenting så skulle det inte bli roligt för den som knackat. Försiktigt öppnades dörren.  När greven såg vem det var slappnade kroppen av och han kände sig konstigt nog lugnare.
"Så det är bara du...." Suckade han när han såg Katarinas smala ansikte nervöst sticka in. Sedan harklade han sig och blev sig själv i samma vändning.
"Vad vill du då?" Frågade han surt. Den kvinnliga tjänaren gick försiktigt in, i händerna höll hon en bricka som hon kämpade att hålla stadig.
"Er middag, herr Von Dy.... Och så tänkte jag göra eld i kaminen... Med er tillåtelse naturligtvis." Svarade hon och satte ner brickan på bordet. Greven kastade en blick på henne och upptäckte en stor fläck på klänningen hon bar. Eftersom dagens middag var soppa gissade han på att hon måste ha hoppat till av förskräckelse då han röt och därmed spilt soppa på sig. Det var ju nästan charmigt, och det ryckte i mungiporna på honom.
"Nåväl..." Blev hans svar och återgick till sina böcker. Han övergav mineralerna och började istället läsa en bok som handlade om mytologiska varelser medan han började äta.  Bakom sig kunde han höra hur pigan försökte få liv i elden som antagligen slocknat vid det här laget.  Han log för sig själv och kände sig oerhört nöjd med att han alltid fick som han ville. Den unga kvinnan varken kunde eller ville säga emot honom oavsett vad saken gällde.  Enda sen dagen hon kom till slottet verkade det som hon haft ögonen för honom. Tiden hade gått så fort och det kändes som om det var igår hon anlänt för att söka arbete på Greveholm. Han förvånade sig själv över att han kom ihåg det så väl.

Att få tag i tjänstefolk hade, av någon anledning, varit oerhört svårt och greven förstod inte varför.  Mat, husrum och den lilla lön de fick räckte väl mer än nog? Nej, otacksamma hedningar var de alla...  Så fort tjänarna fick ledigt flydde de likt råttor ut ur slottet och återvände inte förrän den absoluta minuten det var dags att arbeta igen. Ingen verkade stå ut i hans närhet. Utom... Han lade ner skeden och vred på huvudet. Katarina satt på knä och blåste försiktigt in i kaminen i ett försök att få glöden att ta fyr på veden. Kroppen skälvde lätt och hon försökte hindra sig själv från att huttra. Hon hade rest långt för att hitta sig ett arbete. Kokerskan hade funnit henne då hon rest in till byn och i samma stund den unga kvinnan yttrat sig om att hon sökte arbete var som helst hade Magdalena nästan släpat henne till slottet för att visa henne för greven. Man kunde knappast påstå att hon imponerat på honom vid första intryck. Kläderna var smutsiga, håret tovigt, och hon såg i det hela ut som en mager bondkatt, vilket han inte var sen att påpeka. Hon vågade knappt se honom i ögonen där han gick runt och inspekterade henne.
"Låt gå, visa henne rum och visa henne vilka sysslor som ska göras. Och för guds skull, se till att hon får något annat på sig än de där trasorna." Med de orden hade han spatserat ut ur rummet för att fortsätta med sitt. Hon var knappast det skönaste han mött, och nog hade han mött mycket kvinnfolk i sina dagar. Dessvärre ingen som ville bli hans. Han hade tappat räkningen på hur många kvinnors händer han bett om. Det spelade ingen roll om hur mycket han lockade, bad och hotade, alla hade sagt blankt nej. Och ju fler avslag han fick och ju äldre han blev, desto mer började hans hopp att tyna bort. Hans sätt att uttrycka sorgen var genom ilska. Ingen förstod sig på honom, och ingen ville vara med honom. Men vem behövde dem...

Hans blick föll åter igen på Katarina. Hon hade äntligen fått igång en riktig eld som hon matade med ved för att få upp värmen. Slingor av hennes hår hade fallit ner i ansiktet och hon strök bort dem med sina smala fingrar samtidigt som hon inte släppte elden med blicken. Hennes ansiktsdrag lös upp av lågorna och hennes ögon glimmade likt smaragder av ljuset. Skinnet hade samma nyans som den marmor som han skådat i de franska slotten. I den sittande ställningen hade hennes kropp en harmonisk form. Och det var inte det bästa med henne.....

Han ryckte till och skakade på huvudet innan han fort vände tillbaka det och stirrade in sin bok. Vad var det för tankar han satt och tänkte egentligen?
Att hon verkade förtjust i honom var nästan skrattretande. Tanken på att han skulle äkta henne var absurd, och hon skulle då inte försöka inbilla sig att han kände detsamma. Och så skulle det aldrig bli, bestämde han sig. Om det var en önskan så skulle hon få vänta på den förgäves. Hon var bara här för att tjäna honom, och det var allt...
När Katarina ställde sig upp och började gå mot dörren råkade hon snudda traven med böcker som föll ner på golvet.  Von Dy himlade med ögonen och suckade över att hon var så klumpig.
"Jag är så hemskt ledsen...." Ursäktade sig pigan när hon snabbt böjde sig ner för att samla ihop böckerna. En efter en plockade hon upp dem och la dem på bordet. Till slut var det bara en bok som återstod, och när hon hade den i sina händer studerade hon den. Greven lutade sig närmare för att se vilken bok hon höll i. Sedan tittade han upp i ansiktet på henne.
"Finner du franska intressant?"  Kvinnan tittade upp från boken och på honom.
"Jo.... Men jag förstår inte språket."
"Det förväntade jag mig inte heller"
Katarina blev tyst och räckte boken mot greven, som satte handen emot och tryckte tillbaka den mot henne. Hon såg förvirrat på honom.
"Behåll den. Jag har ändå ingen glädje av den...."  Ett brett leende spreds i hennes ansikte och hon tryckte boken tätt intill bröstet. Von Dy förstod inte hennes glädje över en simpel bok. Men var man uppfödd i fattigdom så var det väl en lyx att äga litteratur, antog han.
"Gå nu. Jag vill vara ifred." Snabbt tog hon brickan, placerade boken underst, stannade i dörröppningen och såg på honom.
"Tack så mycket.... " Viskade hon innan hon skyndade ut. Hans ögon följde henne tills dörren stängdes.

--
April månad brukade vara en vacker tid då våren är på väg. Men just denna April var bara fylld av regn och stormar. Bönderna beklagade sig att deras skördar skulle gå i fördärvet om även sommaren skulle vara lika eländig som nu. Åskan och de svarta molnen hade gett Von Dy huvudvärk och resulterat i att han var på rejält dåligt humör. Till slut hade han beordrat samtliga tjänare att ta en fridag så länge de inte befann sig på slottet, och trots det dåliga vädret hade alla försvunnit kvickt. Blixten hade hållit honom vaken i många nätter så han passade på att sova ut nu när det inte var lika mycket spring i slottet. När han vaknade vid lunchtid klampade han sömnigt nedför trappan, slarvigt iklädd skjorta och ett par slitna byxor. Han gick in till stora salen och slog sig ned i hans favoritfåtölj, den stora vid öppna spisen. Han lutade sig tillbaka, drog den tjocka pläden över sig och slöt ögonen. Idag tänkte han bara ta det lugnt och njuta av tystnaden. Inget spring, inga irriterande röster, bara han och slottet, helt själva.... Ett ljud ifrån köket fick honom att öppna ögat. Var det måhända en råtta som var på jakt efter mat? Jaja.... Han blundade igen men öppnade ögonen lika fort när det hördes ett slamrande ljud från köket, som om någon rev ner en kastrull.
"Vad är det nu då...."Muttrade han ilsket och reste sig upp.  Med bestämda steg gick han mot köket och tänkte att han minsann skulle platta till den förbannade råttan så den såg ut som en pannkaka. Varken han eller Katarina hade lagt märke till varandra, så när hon sprang ut ur köket och rätt in i famnen på honom skrek de båda rakt ut. När de insett vem de sprungit in i betraktade de varandra ett ögonblick innan greven knuffade henne ifrån sig.
"Vafalls?!  Utryckte jag mig inte tillräckligt klart när jag ville vara själv i slottet idag?" Frågade han skarpt och spände blicken i henne. Hon såg med ens lite förskräckt ut.
"Ja, men...."
"Men vadå?" Ögonen hade smalnat på honom.
"Någon måste ju elda och laga maten...." Det hade han inte ens tänkt på när han beordrat alla att försvinna.
"Åh... Jaha ja...." För all del, ställa sig och tillaga middag åt sig själv var det sista han tänkte göra.
"Omelett...."
"Va, va sa?" Han rycktes tillbaka till nuet och tittade förvirrat ner på pigan.
"Jag undrade om herrn kan tänka sig omelett till middag?"
"Jaja...." Mumlade han. Sedan noterade han en sak med henne; Istället för de slitna mörka kläderna hon vanligen bar hade hon på sig en ljusblå, tunn klänning. Den satt faktiskt ganska bra på henne. Han flinade lite och skrattade lågt.
"Varför så uppklädd? Ska ni på bal?" Flickan slog direkt ned blicken och blev tyst. Handen kramade tyget på hennes arm och Von Dys flin bleknade. Hade hon tagit illa upp?
"Nej...." Viskade hon slutligen. Hon vände på sig, fick fatt i en korg som stod på bänken och trängde sig förbi greven.
"..... Den är bara till låns." Avslutade hon innan hon försvann runt hörnet. Han kunde svära på att han hörde henne snyfta innan ytterdörren öppnas och stängas.

Från fönstret i salen kunde han se henne skynda sig iväg på vägen som ledde bort från slottet. Blev hon så sårad av det lilla? Att hon flydde sin väg? Sedan mindes han korgen och vad hon sagt om omeletten. Säkerligen var hon på väg till närmsta bonde för att skaffa ägg. Han ryckte på axlarna, slängde sig i sin fåtölj och började läsa en bok som handlade om Nordisk tro. Men det spelade ingen roll hur mycket han försökte koncentrera sig att läsa om gudarna, ljudet av Katarinas snyftning ekade i hans öron och det vägrade försvinna. Han skakade på huvudet och blinkade hårt några gånger. Varför kunde han inte sluta tänka på det? En obehaglig känsla hade smugit sig in i hans bröst och den växte ju mer han tänkte på flickan. Vad i hela världen var det här? Efter en lång stund av att vara försjunken i sina tankar fick han nog.  Han reste sig snabbt upp och ställde sig vid fönstret. Det hade redan börjat mörkna och hon syntes inte till. Och ändå var det inte förfärligt långt till bonden. Han spanade efter henne in i skogen och undrade irriterat vad som fick henne att dröja. Hungern hade sakta börja växa och det var knappast varmt i rummet.  Han vankade av och ann framför fönstret medan han spejade. Inte långt efter föll regnet och träffade fönstrena med ett smattrande läte. En rörelse i ögonvrån fångade hans uppmärksamhet och han vred på huvudet. Besvikelsen sköljde över honom när han insåg att det bara var en hund och inte pigan som vandrade omkring på ängen.
"Bara en byracka...." Mumlade han. Ändå var det något annorlunda med djuret. Han stod kvar och betraktade hunden som travade omkring med slokande svans. Det var något som inte stämde, den verkade vara väldigt storvuxen för att vara en hund.... När sanningen gick upp för honom kändes det som ett slag.

Det var inte en hund. Det var en varg.
Och där det fanns en varg fanns det alltid flera. Utan att förstå vad han egentligen gjorde grep han tag i sin jacka och rusade ut mot stallet.

--
Katarina satte handen ovanför ögonen för att se bättre i det piskande regnet.  Den vänlige bonden hade erbjudit henne att stanna tills stormen var över. Men hon hade artigt tackat nej då hon inte ville bli försenad med grevens middag. Äggen skulle räcka i några dagar och hon kunde kanske till och med föreslå för kokerskan att de kunde baka något bröd utav dem. Hon såg ned på sin klänning och spärrade upp ögonen. Det tunna tyget låg nästan genomskinligt mot hennes hud på grund av regnet. Hon önskade innerligt att ingen skulle möta henne nu, för då skulle hon väl aldrig kunna visa sig bland folk igen. Knuten i håret hängde som en slokande blomma och hon beslöt sig för att släppa ut håret. Skulle hon ha oturen att råka på någon så skulle hon skämma ut sig ordentligt. Hon fortsatte att vandra på den blöta mossan samtidigt som hon höll korgen i ett stadigt grepp. Hon ville inte snava och riskera att krossa alla äggen. Hon stannade till då det verkade som om något kom emot henne. En stor, mörk skepnad närmade sig med en väldig snabbhet. Katarina slog handen för munnen.

En björn! Vad skulle hon ta sig till? Inte kunde hon klättra, att kasta sig i bäcken var omöjligt och hon kunde knappast springa ifrån den. Enda chansen skulle vara om hon hittade en nedförsbacke, och någon sådan kände hon inte till i just det område. Hon backade snabbt och stannade när hon backat in i ett träd. Nu skulle hon dö. Hon slöt ögonen och bad att må gud vare skonsam mot henne och synderna hon gjort.  Ljudet saktades ner och hon knep ihop ögonlocken samtidigt som hon desperat försökte kväva ljudet av hennes gråt. Tårarna var rann hejdlöst ned för kinderna och blandade sig med regnet. När något sedan försiktigt rörde hennes kind greps hon av panik och skrek som om hon mött djävulen samtidigt som hon vilt slog med armarna.
Något grep tag i hennes armar och hon kämpade för att komma lös. När hon sedan märkte att inga sylvassa tänder höll i henne slutade hon att kämpa emot och hjärtat lugnade ner sig något.  Darrande vågade hon sakta öppna ett tårfyllt öga. När hon kände igen det vilda bleka håret ville hon nästan gråta ännu mer av lättnad.
"Herr Von Dy...." Greven såg inte imponerad ut när han släppte taget om en av hennes armar och gned sig på kinden som fått en rosenröd färg. Hon hade råkat ge honom en rejäl örfil när hon fäktat så våldsamt med sina armar.
"Ajje...." Beklagade han sig.
"J-jag ber så hemskt mycket om ursäkt herre.... Jag trodde ni var en bjö...." Längre hann hon inte innan han la armarna om henne och tryckte henne intill sig. Hon gjorde detsamma på honom och kände sig för första gången på riktigt länge trygg. Att ha ansiktet emot hans jacka kändes oerhört lugnande, och lugnet stannade kvar även när han släppte taget med ena armen och tog ett steg bakåt. Med högra handen på hennes höft satte han andra handen under hennes kind och fick henne att se honom rakt i ögonen. Han utstrålade ett sådant lugn som hon aldrig trodde att hon skulle få uppleva hos honom. Hennes blick var en blandning av glädje, lugn och osäkerhet. Som om hon inte riktigt visste vad som skulle hända härnäst, och vad som föregick här och nu. Han bekräftade hennes frågor genom att först kyssa hennes panna, sedan hennes läppar.
Att han trotsat ovädret för att leta efter henne var det ultimata beviset på att han brydde sig om henne.

Utan ett ord lyfte han upp henne, satte henne i sadeln på sin häst, och började sakta leda dem hemåt mot Greveholm.
OBS! This fanfiction is written in swedish. Why? Because it's based on a swedish Tv-show that is not that wellknown outside Sweden. Yet. I will try to spread the Greveholm-magic! :D So for now, I will only post chapters in swedish. However, if I get enough with requests, the fanfic will be translated into English. But for now it will only be for the swedes ;)

---
:iconreadplz:

Musik förslag: [link]

Okeeeeeej. Jag får ursäkta om detta kapitel var väldigt smörigt och att det inte hände så mycket action. Men jag har antagligen åkt på en fet influensa för jag har hög feber och är stel som en gammal kärring i kroppen D'x Orkade inte skriva mer roliga detaljer utan sparar det till nästa kapitel. Och ni som undrar när Jean gör entré så kan jag trösta med att det är alldeles snart ;)....

Kritik är varmt välkommen!

--SPOILER ALERT---














































































Wow. Greven är visst lite kär i Katarina. Sött, eller hur? 8D <3 Frågan är hur länge lyckan varar....
"Greven och Katta sitter i ett slott...."

"Greven"/Julius Von Dy, Mysteriet på Greveholm(c) Dan Zethraeus
Katarina Eriksdotter, berättelse(c)Michelle "FlameCurry" Rudolfssin -12

Använd inte utan min skrivna tillåtelse.
Add a Comment:
 

The Artist has requested Critique on this Artwork

Please sign up or login to post a critique.

:iconmotoneko:
MotoNeko Featured By Owner Jan 9, 2013
i must say.. it's pretty nice and you can imagine all the scenes, im just surprised he actually developed a crush on her 0.0 Greven som kär... men jag hoppas det inte slutar sorgligt för katarina, hon är så omtänksam och godhjärtad.. hoppas hon inte dör utan reser till framtiden på något sät.. undra vad hennes reaktion skulle vara ó.0
Reply
:iconflamecurry:
FlameCurry Featured By Owner Jan 10, 2013
Who isn't :XD:
Mja, kan knappast säga att han är dödsförälskad, men visst tycker han om henne :)
Det återstår att se! ;)
Reply
:iconmotoneko:
MotoNeko Featured By Owner Jan 10, 2013
jag hppas i allafall att not inte dör ó.ò
Reply
:iconflamecurry:
FlameCurry Featured By Owner Jan 10, 2013
Vi får se, vi får se...
Reply
:iconmotoneko:
MotoNeko Featured By Owner Jan 10, 2013
okej
Reply
:iconflamecurry:
FlameCurry Featured By Owner Jan 11, 2013
För jag har själv väldigt svårt att komma vidare ser du ^^;
Reply
:iconmotoneko:
MotoNeko Featured By Owner Jan 11, 2013
okay :shrug:
Reply
:iconmyrling:
Myrling Featured By Owner Jan 8, 2013  Hobbyist General Artist
Det intressanta med ditt sätt att skriva är att du verkligen får saker och ting att fungera. :) Som att Greven faktiskt innerst inne gillar Katarina men inte riktigt förstår det själv, och på så vis stannar han mer i karaktär som elak och snål. Har ju så svårt att föreställa mig Greven som en särskilt kärleksfull person... XD Jag gillar även speglingen av 1996 års Greven som helst av allt bara vill ha lugn och ro och vara ifred. Förvånar mig inte alls att han går så långt att han kastar ut alla sina tjänare bara för att få slottet för sig själv (utan en tanke på vilka som ska göra mat och eld ^^).
Vad var det mer... Hm... Greven läser om mytologiska varelser och nordisk mytologi. Bra, bra. Garm måste ju ha sitt ursprung nånstans. ^^ Katarina får en fransk bok. Okej, nu har vi en ledtråd till Jeans namn. ;)

I övrigt så är jag glad över att Katarina inte blev attackerad av vargar. :D Nog för att folk på 1700-talet säkert var rädda för varg, men vad jag läst så finns det inga dokumenterade fall alls av att en varg nånsin skulle ha dödat någon människa. :) Sen så är det klänningen... Jag tycker att Grevens reaktion är jättebra och trovärdig (Ska du på bal?) i och med att jag har för mig att blått var en extremt dyr färg även på 1700-talet, och tunnt tyg som inte var av ull eller lin var nog inte billigt det heller. Jag är dock inte 100% säker på detta (mina historieböcker ligger på vinden. X)), men om det skulle vara så, så kanske det ska framgå att Katarina har lånat kläningen? Det behöver inte specifieras av vem, men om hon är en fattig piga så kan det kanske te sig som märkligt att hon har så fina kläder. :3

Och visst ja! Älskade "Ajje"-biten. XD Fin blinkning till 2012års kalendern. ;)

Fortfarande riktigt bra jobb! Roligt att se att du verkar ha så mycket planerat. ;D Och förlåt för att jag skriver för långa kommentarer... ^^'
Reply
:iconflamecurry:
FlameCurry Featured By Owner Jan 8, 2013
*Torkar bort en lyckotår* Jag har också väldigt svårt att se honom som en direkt kärleksfull person, utan mest någon som bara vill få sin vilja igenom :'D....

Kul att höra att hintarna inte låter för dumma heller^^

Som du säger så har ingen dokumenterats att ha dödats av varg, och jag uteslöt någon vargattack för då hade det blivit för mycket "Skönheten och odjuret" av det hela :XD: Kort och gått utgick jag från att folket blivit uppskrämda av historier om vargar och varulvar som bitit ihjäl människor. Och även fast Greven verkar vara en rätt orädd herre så skrämde han väl upp sig själv när han såg lilla vargen vandra omkring :3

Det stämmer säkert det du säger, och jag velade lite på hur hon skulle fått tag i en såpass fin klänning med tanke på vilken "rang" hon tillhörde. Jag hade en idé om att hon skulle fått den av sin pappa efter att han slagit vad med en adelsman om klänningen, vunnit vadet och därmed gett den till sin enda dotter. Låter kanske lite väl långsökt, så om inte annat kommer jag att ändra till "Jag har den bara till låns..." ^^

Hahaha, you saw what I did there? ;D

Fortfarande roligt att höra! Sitter fortfarande och funderar på hur nästa kapitel ska se ut men förhoppningsvis löser det sig :'D Och dina långa kommentarer keeps me going xD<3
Reply
Add a Comment: